Det är så det känns, när jag stack ut på loppet såg jag bara massor av stora tjejer runt omkring mig, alla en bra bit över 25 och så jag+ några till undantag.
Jag fick en hyffsad start, hamnade i en del vågor, föll bak men jag klarade mig taktiskt upp på italienskans våg, jag vet att hon är snabb.
Fram till första lyftet var vi sex tjejer. Därefter var vi fem stycken följande fyra varv.
I de fyra första lyften var jag först ut varje gång. Det var coolt. Även om jag många gånger inte låg på en optimal placering vid ingång till lyftet så lyckades jag trixa mig in snabbt och enkelt. Jag sprang snabbt och efter lyften så var det oftast jag och italienskan.*
Inför femte lyftet kände jag att det snurrade i huvudet, det började liksom eka runt omkring mig och jag tänkte ”nu svimmar jag”. Dock ignorerade jag tanken och hoppade över vattnet även i detta lyft.
(Jag hade bara en drickapåse med mig under loppet, den var i princip tom efter två varv, jag tänkte att springa i drickafållan var så pass mycket längre att jag ville hoppa över det, detta fick jag sota för, Dumt val. Bra lärdom.)
Jag sprang igenom lyftet och satte i som nummer två men då gick det knappt att paddla och helt plötsligt slutade andningen att fungera. Jag kunde knappt andas och var tvungen att lägga ner, detta gjorde självklart mig ganska rädd och paniken kom krypande. Jag försökte sträcka upp armarna och efter någon minut släppte det.
Då var alla krafter slut, jag hade nog kört slut mig.
Jag bestämde mig dock för att ta mig igenom sista varvet, jag ville inte bryta. På detta varv tappade jag 3 minuter (det är väldigt mycket på 4,3 km) och så fort jag försökte säga till kroppen att den skulle köra på så snurrade det.
I sista lyftet fick jag sitta ner en gång och blev ifattkörd av en ungerska. Efter målgång plockades jag upp av följebåt.
Dramatisk avslutning på ett fram tills kroppen sa ifrån väldigt bra lopp.
