När jag pratar om pappas cancer känns det som att prata om en annan person. När jag kommer på att det är MIN pappa känns det som att jag ska kräkas. Som en stor sten som inte vill flytta sig,den har bosatt sig i mitt hjärta. Gnagt sig fast längst där inne i ett försök att vara viktigare än fjärilarna och den starka pulsen som vanligtvis pumpar min kropp med endorfiner och liv.
Hela mitt liv har jag ringt och pratat med mamma när jag är orolig över något, och är jag extra orolig ringer jag till pappa. Han har ALLTID bra svar. När jag lägger på luren så är allt bra igen. Klumben jag eventuellt hade i magen är borta och jag ser klart igen.
Nu fungerar inte det.
Känslorna är blandade av förtvivlan över ordet och sjukdomen cancer och hopp över min starka pappa och familj. Av skuld för allt dumt och ogenomtänkt jag har sagt till min pappa och beslutsamhet att låta relationer ta mer plats än annat. Av ilska för att det är så förbannat orättvist och lättnad över att jag har en stor familj som tar hand om varandra.
Jag är rädd.
Jag vet inte vad som kommer hända nu, jag kan inte styra det. Och jag är ledsen för att mina syskon och mamma är ledsen och för att pappa har cancer. Och för att jag inte kan fixa det här åt dem.
Den positiva energin kan förändra, den negativa ska vara någon annanstans. Jag kommer dit.
Massa styrkekramar!Man får vara både rädd och ledsen. Men positiv energi och allt din familj har kommer grejja detta! Peter är STARK! Vi finns här för dig. KRAM!
Den starkaste vi känner Anders. Kram
En stor kram till dig, kära Michaela!
Tack Boel, det värmer. Kram
Stora kramar till dig och familjen, är precis i samma sits och den suger!!
Men jag hoppas att båda våra pappor fixar det här, för de är ju faktiskt våra superhjältar även om vi är vuxna 
Kram kram <3
Vad tråkigt Therese, stora kramar och styrka till dig och din familj med <3
Våra pappor är superhjältar och vi kommer att hjälpa dem att fortsätta vara det. Kram