Smsen har kommit i mängder, meddelanden har strömmat in och telefonen har ringt ibland. Jag har svarat, pratat, tackat, berättat vad jag vet och sen avslutat samtalen med ett form av “vi hoppas på det bästa, det blir nog bra” plus ett leende på det.
Ett leende på det? Ett leende? Ett leende för att jag inte vill göra min omgivning obekväm. För att jag inte vill utsätta dem för obehaglig tystnad där de inte vet vad de ska säga.
Allt är sakligt.
Helt plötsligt är vi på andra sidan och människor har svårt att bemöta.
För att cancer är så förbannat konstigt.
Så kommer det ett sms eller ett telefonsamtal där ni berättar att om jag vill hänga, skratta, prata, gråta eller bara vara tyst så finns ni där. Jag vet att ni finns. Jag vet att det är på riktigt. Det är ingen elefant i rummet och jag kan avsluta samtalet med tystnad.
Tack
Kram!
Kram <3