Min pappa har cancer.

Cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer, cancer.

Idag efter mitt paddelpass provade jag att säga det högt flera gånger. Det är konstigt och klingar inte särskilt vackert. Jag provade att skämta om det, mest för att få säga meningen “min pappa har cancer” högt. Till exempel så frågade jag om jag fick dispens på en del saker eftersom att min pappa har cancer? Om jag kan komma undan med vad som helst nu? Cissi och Morten skrattade lite nervöst, det förstår jag. Man kan ju inte skämta om det efter en dag. Å andra sidan är det skönt att säga meningen. Ju mindre jag pratar om det och ju mindre jag tänker på det ju mindre verkligt är det. Jag vill att det ska vara verkligt. På så sätt kan vi bekämpa det.

Ni är många som har hört av er, som skrivit peppande och glada ord, det är fint! Jag blir glad. Pappa också. Jag tänkte först berätta vilken typ av cancer det är, men vet ni? Jag vill inte googla på överlevnadsstatistik och jag vill inte att ni googlar på det heller. För cancer och statistik är generellt en skitkombination.

Vi ska vänta till imorgon med att berätta för farmor. Starka farmor som är 94 år gammal. Om ni stöter på henne innan dess vet jag att ni respekterar det.

Min pappa har cancer.

Här har ni Sveriges starkaste team. Föräldrar till oss fyra barn.

Citerat en av mina vänner. ”Eran pappa är världens tuffaste(det är inte för inte det finns typ en miljon Peter-historier), ni syskon är de mest samansvetsade syskon jag någonsin sett och eran mamma är världens klokaste så ni har alla förutsättningar att lyckas”