I fredags mötte jag och mina syskon upp operationsläkaren på huddinge sjukhus. Han var precis sådär rätt fram, ärlig, knivskarp och utan bomull som jag hade önskat. Tanken var att han skulle ha opererat pappas primärtumör. Det går ju inte, metastaser finns på för många ställen. Nu är det radiumhemmet på Karolinska som tagit över behandlingen.

In I rummet med för få stolar hade jag en lapp med prydligt nedskrivna frågor. Frågor som rör behandling, mitt personliga intresse för biologi&medicin och den svåraste frågan som hela tiden surrar I huvudet, “hur länge kommer han att leva?”. Hur länge?

Läkarens svar var som nålar I hjärtat på mig och mina syskon. Som att svälja en 20kg sten och stoppa hjärnan I trögflytande sörja. Oavsett hur lång tiden är, är den inte alltid för knapp? Att tippa på en människas fortsatta tid kommer alltid leda till rispor I hjärtat.

Det jag vet nu är att tiden inte räcker till, att tiden för min pappas som levande kommer att vara för kort. Att pappa inte kommer att vara med där han vill vara med.

För det är ju det som är det tråkiga. Jag klarar mig. Anna, Martin, Ilona och mamma klarar sig. Vi får ju leva villkorslöst och ovetandes om vår egna tid. Jag klarar av att gifta mig, skaffa barn, ta examen och köpa hus. Fast att ha pappa med skulle göra livet roligare för honom och mig. Det är orättvist.Och det gör mig arg.

Tar inte allas tid slut?? Alla mänjniskor har ett slut men bara sjuka människor får möjlighet att förbereda sig på när det kommer. Det kan komma imorgon eller om 40 år. Det enda vi vet är att det sker och känlsan om att tiden inte räckte till alltid kommer att vara närvarande. Pappa ställde sig frågan om det var bättre att veta eller inte veta. Jag tycker inte att det spelar någon roll för att sanningen är ju där även om du vet om den eller inte. Pappa är inte rädd för döden men han är ledsen för att kanske inte få vara med.

Men grejen är den att NU är pappa med. I helgen fick jag chansen att vinna den första svenska uttagningstävlingen I maraton med pappa som drickalangare. Det tar jag med mig. Pappa är med. Igår satt vi ute på restaurang och åt nachos insvepta I ost dippandes I aeoli. I veckan går du och tränar på klubben och snackar med Wilde och nästa helg ser vi på finalen till gladiatorerna. Snart tar du och mamma en weekend till new york och sen hjälper du mig att flytta till Umeå. I sommar äter vi en glass i skärgården och har en brinnande diskussioner om politik. Nu är du med. Jag tänker inte planera eller förbereda mig på att tiden tar slut. Det är inte livskvallitet. Livskvallitet är att du, jag, mina syskon och mamma är med NU.

Nu är pappa med och det är väl det som räknas ändå? Nuet.

 

10438846_10152068547401927_1622281689_n

10432347_10152068547396927_472772716_n

Share →

2 Responses to Tiden är nu.

  1. Lotta skriver:

    Kram till er !!

  2. N skriver:

    jag bara fäller tårar. för att det är så sant och klokt och fint skrivet och ärligt och förjäkla orättvist.

Lämna ett svar till N Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

%d bloggare gillar detta: