Det är fantastiskt, att vår kropp kan glömma smärta. Den minns inte hur det känns, att det ibland gör ont så att hela insidan vill ut eller när kroppen framkallar fysisk smärta av en känsla. Det är antagligen därför jag kan träna alldeles för många pass, eller glömma bort hur det känns när någon väntar på döden.

Ibland tror jag att det är en förmån. Ibland ett försvar. Och väldigt sällan känslokallt.

Jag har bott I Umeå I flera veckor, samtalen till pappa har blivit färre, läkarens “3-4månader kvar” har redan passerat och 3-4 år klingar bättre. Det är väl fortfarande tidsbestämt?

För mig är det ganska enkelt att glömma bort, jag har skrivit det förut, jag får leva ovetandes om mitt slut.

Aldrig tidigare har jag varit så medveten om den förmånen. Lyxen att ta dagen som den kommer, glädjen I att vakna tidigt varje morgon och orka träna alla mina pass. Alla mina pass utan cancer eller cellgifter som invarderar min kropp. Aldrig förr har jag varit så medveten om livet.

Jag tycker om verkligheten, känna på den, ha den närvarande. Okomplicerat. Ibland landar jag I läkarens uttalande. Ibland låter jag tiden läkaren gav min pappa vara det enda som surrar. När jag inte är i den känslan går det inte att beskriva. Det är ogreppbart, orimligt och väldigt väldigt tungt. Tungt som I en vikt med skrovliga ytor skavandes I själen. En hög av dåligt samvete, enormt illamående orsakat av en trögflytande sörja och den största viljan, att vilja lämna sin kropp.

Den känlsan är ångest. Dödsångest för någon annans tickande liv.

Men så är jag här och skriver om min egna ångest kring att min pappa är sjuk I cancer. Här är jag med förmånen att varje morgon vakna upp och kliva åt sidan, tänka på något annat och leva livet. Priviligiet att glömma bort cancer. Turen att ha fungerande celler och en kropp som inte bestämt sig för att förgöra sig själv.

Och så vaknar pappa varje morgon utan att kunna kliva åt sidan, utan att tänka på något annat och alltid kämpa för livet.

Idag får vi nya besked. Jag vill att det ska vara bra. Jag vill det så mycket.

IMG_0366

Share →

13 Responses to Själen glömmer bort, I vart fall min.

  1. Thess skriver:

    Vad duktig du är på att skriva Michaela! Sätta ord på sånt som egentligen bara känns…Tänker väldigt ofta på dig och familjen och önskar att det ska bli bättre!! Stora, varma kramar till er <3

  2. Nik skriver:

    Nu berörde du sådär igen Michaela.. ! jag ska hoppas på bra besked åt er alla idag med. Tänka på din pappas cancer så att vi som tänker på den, tillsammans kanske bär en liten del av hans 100 % närvaro i cancern så att det blir liiite lättare för honom, iaf idag. Önskade att det funkade så.

    • Michaela skriver:

      Tack Nikki! Även om det inte fungerar i praktiken så kanske det funkar i tanken och då är man väl ändå halvvägs där <3

  3. Helen skriver:

    Håller alla tummar jag har för att beskeden blir positiva❤️❤️!!! Du är helt fantastisk på att skriva

  4. Madicken skriver:

    Kram kram kram <3

  5. Robert Larsson skriver:

    Fantastiskt!

  6. EvaLotta skriver:

    Du skriver fantastiskt. Jag håller tummarna för er! ♡ Kram

  7. Boel skriver:

    <3 Stora kramar till dig!!! <3

Lämna ett svar till Thess Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

%d bloggare gillar detta: