Jag är så förbannat arg. Jag är arg för att folk frågar hur det är, jag är arg för att ingen förstår, jag är arg på er som dyker upp först idag och jag är arg för att jag har så dåligt samvete. Jag är så förbannat arg över att pappa dog och överallt försöker jag hitta någon eller något att skylla på.
Jag vill skrika åt människor som inte fattar, åt den endaste enda vårdpersonalen som var klumpig, åt er som inte ringde eller hälsade på, åt dig som säger att min pappa inte vann, åt mig själv för att jag inte alltid kan vara lika förlåtande som pappa var. Jag vill skrika åt pappa för att han inte längre lever, för att världen stannade och för att han trots att han gjorde exakt allt han kunde ändå inte lever. Jag vill säga att jag inte vet hur jag lever i en värld där min pappa inte finns.
När jag är såhär arg så förstår jag precis vart det kommer ifrån, temperamentet kommer från pappa. När man inte vet vilken känsla att ta till är ilska den närmaste, för visst är det lättare att vara arg än ledsen, besviken, full av dåligt samvete över saker man gjorde eller inte gjorde.
Men det är inte bara ilska som kommer med genen ”hett temperament”, det är bergochdalbanor av glädjerus, lyckokänslor, förmåga att skratta tills magen krampar och euforiska känslor under en cykeltur. Det är bergochdalbanor av att leva livet fullt ut. Så Tack pappa. Tack för att jag alltid känner.
Pappa är den modigaste personen jag någonsin fått äran att känna. Han dök med hajar, stred man mot man, reste jorden runt, skaffade sig fyra barn, flyttade till USA utan telefon, levde länge utan sin egen pappa och fightade mot cancer som en enväldig vinnare.
En del av mig är lättad, lättad över att pappa inte behöver ha ont, vara rädd, ledsen eller orolig över framtiden längre. En del av mig tycker precis tvärtom, den största delen av mig tycker att en sjuk pappa är bättre än en död pappa. Men det här handlar inte om mig, jag får leva livet fullt ut, hela tiden.
För två månader sedan lovade jag pappa att låta honom gå när det var dags, idag kan jag säga att jag är otroligt stolt över att min sista konversation med honom var just då jag fick säga ”du behöver inte längre, du kan vara stolt, du har gjort det jättebra”.
Mamma och pappa har valt livet, varje dag. Pappa lät inte tiden, cancerbeskedet, cellgifterna eller smärtorna bestämma över livet, pappa levde. Han bestämde att endast huvudpersonen i sin egen kropp har rätten att bestämma. Pappa dog av cancer men cancern var aldrig större, starkare eller modigare än pappa. Att kalla det för något annat än vinst är orättvist, min pappa är för alltid en vinnare. En vinnare som levde livet i varje tidsenhet enda in i det sista.
Och jag vet att när jag dör så står pappa där med öppna armar och är precis sådär trygg, stabil, modig och tydlig som jag minns honom. Jag behöver inte vara rädd för det finns ingenstans där pappa är, som tillvaron, oavsett vilken den är, inte är självklar.
Så Tack pappa för att du kämpade för mamma, för att ni två alltid varit ett team. Tack pappa för att du lärt mig att vinna inte är synonymt med att komma först, tack för att du lärt mig att min person är precis lika viktig som vilken annan mans som helst, tack för att du lärt mig att det är coolt att lyfta tungt, springa fort och äta mycket pasta.
Tack för att du alltid litat på mig, även när jag var 16år och ljög. Tack för att jag har en ekonomisk trygghet, för att du sett mig paddla, för att du och mamma svetsade oss fyra till ett oklippbart blodsband. Tack för att du alltid tyckt att jag är hundra procent bra och tack mamma och pappa för att jag klarar exakt allt jag vill.
Tack pappa för att du kämpade för oss, för mig.
