Hur blev det såhär? Hur gick jag från att vara en av världens bästa på att paddla maraton till att vara en halvbra fysioterapeut på en idrottsklinik i Lund? Hur hanterar själen det här?

För det första är det som att byta sport till typ tennis men inte ha någon aning om vad tävling, träningsupplägg, resor, läger, rutiner innebär. För det andra så är det som att riva ut en stor passion planterad och uppmuntrad av min närmsta familj, vänner, ett helt sätt att leva och stoppa in världens svåraste ekvation. Något som är jättesvårt för mig att lösa. Något som gör att jag inte vet vem jag är.

För första gången sedan sommaren 2016, när jag fick avsluta med att vara Sveriges bästa paddlare i maraton är jag redo att säga orden högt ”Jag är inte en elitsatsande kanotist längre.” Det är Så. Jävla. Läskigt.

Det är inte ett beslut som tagits från en dag till en annan, inte heller ett beslut som fick mogna, gro och kännas på. Det bara blev så. Det bara är så.

Började det redan sommaren 2015 när pappa var jättesjuk och tillvaron gav mig så mycket ångest att jag sa till mamma att jag inte ville dö men inte heller leva?
Var det när jag samma sommar vann min första världscuptävling och sedan blev rankad tredje bäst i världen men minns att jag inför tävlingarna försökte komma på Alla ursäkter för att slippa åka?
När jag paddlade ett maraton och under hela loppet kände ”det här är skittråkigt” och när nationalsången spelades mest ville åka hem till min familj?
Eller var det när jag sommaren 2016 körde mitt senaste SM med 10 veckor paddling i kroppen och fick avsluta med tre av tre guld varpå en vinst i det lopp som arrangerats i pappas anda. Kanske var det den vinsten? Den enda viktiga att vinna som tog så mycket energi att jag aldrig någonsin vill ställa upp igen?

Var det när jag tackade ja till mitt jobb som fysioterapeut på en idrottsmedicinsk klinik? När jag valde att försöka bli riktigt skitgrym på det här i stället för att vara kvar i något som i sin nakenhet inte längre fyllde mig med glädje?

Jag vet inte vad som var avgörande och det spelar ingen roll. Det bara är. Jag vet inte heller om det är rätt beslut, jag kanske ångrar mig och vilken tur att jag får göra det i sådana fall. Varje dag avundas jag ”mitt lag”, jag avundas resorna, att vara en i det svenska maratonlaget vars laganda verkar ha blivit Så Stark. Jag avundas långa pass i varmt vatten och den ständiga uppmärksamheten och vetskapen om att ”Jag är någon”. ”Jag är någon att räkna med”.

Men jag avundas inte känslan som jag tror att jag hade haft innan tävlingen. Känslan av att vilja åka hem.

Varje dag faller en ny pusselbit i min vardag på plats, ibland får jag hamra dit den jäveln och ibland får jag plocka bort 20 bitar och börja om. Det är häftigt! Jag upplever ”paddlers high” under långpasset på min landsvägscykel. Jag spenderar mer tid med min fantastiska sambo, med mina syskon och min mamma. Jag umgås med mina vänner, nailar diagnoser och hjälper människor ur smärta. Jag sover ut på morgonen ibland men mest kutar jag mig dödstrött i trappor, är stark i benen, gör fortfarande många chins och äter god mat.
Med det här sagt så vill jag tacka för 10 år av fantastiskt rolig paddling. För ända fram tills nu så har paddling varit det absolut roligaste jag vet. Nu har det bytts ut till att stå högst upp på en bergstopp, åka längdskidor alldeles för länge, cykla långt, lära mig exakt allt om fysioterapi och framförallt umgås mer med min familj.

Tack för att jag har fått paddla maraton och vara en stjärna i det svenska landslaget, för att min plats i det svenska maratonlaget alltid har lyfts upp till skyarna, för att ni har trott på mig. För att Jag har fått vara någon. För att jag inte bara tar med mig mängder av medaljer i alla valörer internationellt och nationellt utan för att de här medaljerna har fått packats in i känslor likt mjuk glittrig och högst närvarande bomull. Tack kanotsverige för exakt alla möten, de har fostrat och utvecklat mig. I den här kontexten får inte allt plats men själsligt blommar varje del, varje person.

Stort tack till  mina sponsorer och alla fina utmärkelser som gjort dessa år möjliga!

Jag vill tacka min fantastiska kanotklubb Eskimå för det ovärderliga stödet, tacka familjen Velin och min bästa kompis Cissi för oändliga träningspass, snack, häng, värme och kärlek. Jag vill tacka min trogna vän och K2-partner Emma för vårt team, för vår målmedvetenhet och vår förmåga att trots stundsvis illa bemötande stå med huvudet solklart högt. För att du var den första jag ringde.

Jag vill tacka Malmö kanotklubb och Magnus Siverbrant för att han uppmuntrade mig att ta vågen in i maraton. Bröderna Ljungberg för rikliga mängder syrafest och fika samt ständiga påminnelser om att ”ingen blir sur om du kommer sist”. Danny Hallmén för fantastiskt engagemang och allt du gör för svensk maraton. Jag vill tacka Johannes Nilsson som genom sitt träningssällskap hjälpte mig att vinna den enda viktiga tävlingen.

Jag vill backa och tacka för ungdomsåren i Nyköpings kanotklubb med Kula i sin spets, för roliga tävlingar och läger med ungdomstjejerna, extra mycket Ronia och Matilda. Tack till Team Malte och gänget med Åsa Eklund som lärde oss vad lojalitet och lagkänsla var.

Jag vill tacka för tiden från ung-vuxen till vuxen, alla tjejer som satt ett extra avtryck och kryddade träningen på exakt alla sätt; Julia och Linnea Stensils, Sofia Paldanius, Anna Roger, Alva Johansen, Evelina Menning, Johanna Johansson, Cajsa Zeidler, Sandra hellgren, Agnes Brun Lie, Kim Döse och många fler tjejer för Bra, roliga, peppande träningspass, starkt platstagande och fina avtryck i min paddelkarriär och i mitt liv. Givetvis alla killar också (men den här texten börjar redan bli på tok för lång)

Jag vill tacka mina syskon för att ni hejat, peppat och rest till tävlingar. Ilona och Anna som varit mitt främsta träningssällskap och min största fanclub hela tiden, Martin som skickat godis till Florida och alltid låtit mig vara bara jag. Mamma som skjutsat, stöttat, peppat, curlat, kramat, skrattat och givit mig alla möjligheter att bli riktigt duktig.
Och såklart, såklart vill jag tacka pappa(även om han inte kan läsa det här) för att han anmälde Ilona till kanotskola och för att jag var tvungen att göra exakt allt som hon gjorde.

Ni har fått mig att vara någon. Nu ska jag fortsätta att vara det.

Och ja…jag är gärna en del av svensk kanot framöver, jag är en ledartyp och jag besitter massor av bra kompetens, dessutom blir jag bara bättre för varje dag.

10863974_10152888350056050_8233558673191461988_o27497445_10155041474131927_457432191_n11703229_10152903138110443_5526910408142437329_o27497466_10155041474006927_1820081914_nIMG_5906Nya tävlingar nästa helg i Spanien 201210393803_866069866805246_3982998171321546122_n27583343_10155041474191927_523812255_n20110_866073120138254_3055472185044033960_n27400377_10155041474326927_521396331_n

Share →

One Response to Tack för en fantastisk karriär

  1. Anders Velin skriver:

    Världens bästa Michaela! Lycka till med allt, jag kommer sakna dig i kanoten. KRAM!

Lämna ett svar till Anders Velin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

%d bloggare gillar detta: