Inget VM men syrerik luft.

Jag har skrivit många halva inlägg, inlägg om mitt tävlande, inlägg om “cancerpappa”, inlägg som peppar och inlägg som deppar. Inget har känts träffsäkert eller klart utan bara fått mina tankar att sorteras, halvvägs.

Nu, mitt i mina studier i min nya stad(Umeå), mitt bland nya bekantskaper och mindre telefontid med de jag lämnat kvar, har jag tagit ett beslut som jag förstår att jag behöver förklara. Jag har valt att avsäga mig min VM-plats i Oklahoma om en och en halv vecka.

Om en och en halv vecka skulle jag ha varit på startlinjen på mitt femte senior VM. Jag skulle ha kämpat för en VM-medalj. Jag skulle ha varit i toppform. Jag är i ganska bra form, jag har tränat väldigt bra senaste tiden och jag hade nog kunnat prestera precis det mål jag hade satt upp, om jag ville. Men, det är just det, om jag ville.
Jag vill inte.

Den här sommaren har varit mer hektisk och oskön än vad jag hade kunnat räkna med. Pappas obotliga cancerbesked knöt åt som ett stryptag runt hjärtat. Lungorna har hållt andan. Stryptaget släppte inte och jag har inte andats ut. Jag vann ett EM-silver, jag vann flera fina fina SM-medaljer. De prestationerna är fantastiska men hjärtat har fortfarande inte fått andas. Jag har pressat min träning mer än vad jag har velat, jag har tränat själv,jag har tränat hårt, jag har tränat tidigt och sent men jag har inte kunnat andas.
Jag behöver ny luft. Ganska mycket.

När jag har syresatt min kropp igen, låtit varje artär fyllas maximalt, låtit varje känsla av cancer ta plats, låtit mig själv lägga tid på att vara närvarande så ska jag ut på vattnet igen. Då ska jag paddla hårt, antagligen ensam en tidig vintermorgon, tycka att det är kul och känna hur jag utvecklas med kroppen full av ny luft.

Jag förstår att det är ett privilegium att få tävla i VM, att det är många aktivas stora dröm och att det kan anses som att jag kastar bort min chans. Jag önskar att ni har förståelse för att det inte alls är min intuition. Att varje situation är unik och att mitt psyke behöver få lite mer plats än min fysik.

Med de här orden sagda önskar jag alla i det svenska Maraton Landslaget ett stort lycka till i VM, använd den kapacitet ni har.

Och jag, jag andas ut.