En av de mest närvarande känslorna är skuld, skuld genomsyrar varje del av min kropp. Alla känslor är blandade med stora doser av skuld.
Skulden grundar sig i allt och inget. Den bara finns där och tar plats.
Skuld över allt elakt jag har sagt, allt ont jag har tänkt och för att min och pappas relation inte alltid varit såhär bra.
Skuld för att jag inte visar tillräckligt uppskattning till pappa.
Skuld för att jag inte ringde igår.
Skuld över att jag ibland suckat när pappa bara varit precis som han vill.
Skuld över att jag inte använder en present jag har fått från pappa.
Skuld över att jag inte var ledsen igår.
Skuld över att jag är här och resten av familjen är samlade fem timmar bort.
Skuld över att det är skönt att vara här och inte bry sig om cancer.
Skuld över att jag var på fest igår och skrattade högt.
Skuld för att mamma känner ett sånt ansvar att ta hand om mig fast jag är 22.
Skuld över att jag girigt bara har tagit emot från min familj.
Skuld över att jag inte vill åka och paddla ensam för att jag tänker så mycket då.
Skuld över att jag då inte lyckas i det som pappa peppar mig till.
Skuld över pengar.
Skuld över att jag inte kan hjälpa mina syskon.
Skuld över skulden.
Det är en intensiv och irriterande känsla. Jag har alltid känt mycket skuld och fått dåligt samvete. Nu blir den känslan än mer närvarande. Att tänka rationellt är inte svårt. Jag vet att det inte är logiskt, att mina skuldkänslor inte speglar det verkliga. Men, de finns där. Högst verkliga.
