Det senaste året har jag har aktivt försökt undvika att ge mig in i debatter, allt från ekonomipolitik till jämställdhetspolitik och invandringspolitik. Jag är rädd för att bli missförstådd, feltolkad med flit och särskilt orolig för att inte passa in i den korrekt analyserande pk-politiken. Jag vill helst komma med lösningar på allt baserat på enorm inrikes- och utrikespolitisk kunskap. De senaste månaderna har en åsikt som jag inte kunnat bromsa kliat inom mig, ett ifrågasättande om att alltid alla gånger ställa människor mot varandra.
Inom jämställdhetspolitik får jag ofta höra argumentet ”inte alla män”. Är det invandringspolitik viner klagomålen ”men svenska ungdomar då?! Pensionärerna?!” Och handlar det om terrorn som nyss drabbade Paris skriks det med en skuldbeläggande översittarton att ”Ni gör skillnad på människoliv, ni tycker att vissa får stå ut med död”.
Människorna som står på den humana sidan i jämställdhetsdebatten och anser att när vi pratar strukturellt kvinnoförtryck inte alltid behöver inkludera undantagsmännen. Människorna som tycker att när vi pratar om flyktingars behov inte alltid behöver inkludera alla arbetslösa svenska ungdomar. Samma människor ifrågasätter att deras bekanta, färgade av media och geografisk närhet visar öppen empati för ett fruktansvärd dåd men inte aktivt för andra fruktansvärda dåd som sker i världen.
Givetvis finns emptin där. Världen drabbas av bombhot, trafficking, terror, folkmord, misshandel, svält, krig! Och ingen vettig människa tycker att en person förtjänar det mer än en annan person.
Problematiken i detta blir som så många gånger förr, de som har läst mer, kan mer och agerar mer(för det får vi väl ändå anta att alla som motsätter sig öppen empati för ”endast” Parisborna aktivt visade/visar empati för hela världen när fruktansvärda dåd sker?) tar sig tolknings- och yttrandeföreträde i hur, var och när vi ska visa empati för andra människor.
Majoriteten av mina facebookvänner är smarta, tänkande, analyserande individer som dock är huvudpersonerna i sina egna liv. I stället för att håna och nedvärdera sättet någon väljer att stödja ett annat land i en krissituation på bör vi analysera. Analysera varför människor visar sin empati öppet för Paris men inte andra geografiska områden.
Ju mer kunskap vi har ju mer kommer vi att ta in, media. Ju mer vi kan känna igen oss ju mer familjärt blir det, Paris. Och ju närmre oss ett dåd sker ju verkligare känns det, geografisk närhet. Därefter bör vi diskutera och upplysa. Berätta om vad som har hänt i resten av världen, hur påverkar det och vad kan vi göra för att visa empati och stöd på flera håll? Hur kan vi påverka media? Hur kan vi stötta varandra?
Framförallt hur kan ni kunniga världspolitiskt insatta upplysa i stället för att jämföra en utsatt grupp med en annan och därmed sätta er över era Parisstöttande facebookvänner?
Ett förslag är att ni på ert bästa sätt aktivt börjar visa stöd varje gång ett fruktansvärt dåd drabbar mänskligheten, oavsett geografisk plats. Och inte bara när ni anser att andra människor visar stöd på fel sätt. Var en förebild.
För vad är värre än ett folk som inte alls visar empati?
