Kanske kommer du som läser det här inte förstå att det är åt dig jag ägnar min tid och mina ord. Att det är dina upptagna hjärnceller jag vill skapa empatisk, varm och närvarande aktivitet i. Kanske tänker du att du har försökt; försök mer. Att du stör; det gör du inte. Eller känner att du har så mycket med ditt eget; du har tid.
Din ursäkt fäster sig inte, jag kan inte ta in den och förstå att du lämnat din vän, bekant, kollega i hans tuffaste tid. En gång ska vi alla dö och som du agerar nu vill jag aldrig se dig igen när min pappa gör det.
Cancer är inte en kamp man kan vinna eller förlora eftersom att det skulle innebära att en del inte är starka nog. Cancer är något man gör det bästa man kan av för att leva i, för att fortsätta andas i. Men det är då vi anhörig, vänner, bekanta, kollegor finns där bredvid och håller i handen, tar oss tid, hälsar på, stöttar och ibland sitter tysta bredvid. Det är inte då du slutar höra av dig, skyller på tiden eller låter din egen rädsla för cancer ta plats.
Du kanske tror att jag inte vet vem du är, det gör jag. Vi pratar om dig och alla andra som är som du vid middagsbordet. Jag vet ditt namn, din adress och du finns bland våra Facebookvänner.
Vi pratar om er kollegor som varit trogna partners som nu nekar min pappa möjlighet att ta sig in och ur en bil, för att ni tycker det är besvärligt att få den såld ”om han dör”, som inte hör av sig och visar stöd till grundaren av och en trogen arbetare i ett fantastiskt företag och som lägger svansen mellan benen som om ingenting hänt.
Vi pratar om er gamla idrottsvänner som gärna druckit av det godaste viner och besökt i all flådighet men sen pappas cancerbesked glömt bort hur man hör av sig.
Vi pratar om er vänner som tyckte det var härligt att hälsa på högst upp i silon i bubbelpoolen och bli bjuden på finwhiskey men som nu avbokar i sista sekund för att ni helt plötsligt behöver möta känslor och en tuffare vardag.
Vi pratar om alla er som säger ”vi måste ses” men som när min mamma bjuder in tycks ha en fullspäckad kalender, trots att ni bor nästgårds.
Vi pratar om dig som sviker en människa, du tidigare delat dina skratt med, på grund av att han drabbats av cancer. På grund av att hans kropp gör allt den kan för att överleva. Vi pratar om dig som låter din egen rädsla ta plats, som glömt bort hur man är en människa och låter min cancersjuka pappa känna sig utnyttjad samtidigt som han kämpar för sitt liv.
Tyvärr har du, rädda människa, valt att svika en person från fel familj. Tyvärr har du glömt att alla vi som står kvar, står där kämpandes med händerna hårt sammanflätade i enad front! Vi pratar, peppar, hälsar på och finns där eftersom att vi vet att en vänskap är oberoende av sjukdom. Det är inte modigt att stanna kvar, det är en självklarhet.
Jag ser dig, jag vet vem du är och den dagen det är för sent kommer jag inte att öppna dörren åt dig.
